Annons-punkter Linköping, möjliga:

• US norra entré 2 st,

• US campus (= för studenterna),

• Folkuniversitetets entré,

• Huvudbiblioteket även fvb till stadsdels-bibliotek (15 ex)  

• US södra entré

• Ekholmens centrum

• I dag i Corrren

• På Gång

• Corren Kultur o nöje meddela Evenemang,

Eller tel växeln: 28 00 00

• Linköpings-posten, delas ut torsdagar

Går ej:

• Hemköp Storgatan

• Filbyter 

• Resecentrum

Det kan vara av intresse att ta del av den följande diskussionen i Martinus anda,mellan Olov och Nisse. Vi träffades vid ett Martinusmöte och en lång diskussion utspann sig som vi båda upplevde som spännande och omväxlande.  Genom formen Fråga/Svar kunde vi hela tiden föra diskussionen vidare och få belysta en mängd förhållanden kring bl.a. X1/X2/X3. Här återges konversationen lätt redigerad. 

Nisse: Mina funderingar kring existensen av en Gud ...och där jag för närvarande tror NEJ ... föranleder mig fråga dig om du kan hjälpa mig ... förklara den definition som Martinus kosmologi har.

Jag behöver förstå Martinus Gudsuppfattning, eller Gudsdefinition, bättre. ”Gud skall förstås som ett allt omfattande levande väsen synonymt med världsalltet.” - så långt är jag med … Men är han också ett ”väsen” som skapat himmel och jord och människan till sin avbild - som det står i bibeln? Har ”världsalltet” någonsin skapats? Martinus säger väl att det är evigt?

Menar Martinus att det finns EN (1) unik övernaturlig personlig Gud eller menar han att det finns en Gud i form av en ande/livskraft? Vad skiljer Martinus Guds definition från Kristendomens Gudsdefinition?

 Kan du hjälpa mig med svar på dessa ”enkla” frågor blir jag tacksam och glad.

Olov:  Så roligt att få lite frågor! 

Det är härligt att du säger att du inte tror på Gud, men fortsätter att ha en dialog. Det känns som en värdefull utmaning. Det är ju så man får slipa sina argument. 

Först skulle jag vilja att du ser en viktig aspekt hos det Gudomliga som ORSAKER (dvs. Karma) till det som alltid sker i vår omgivning. En orsak är ett immateriellt "ting", som inte kan studeras och observeras annat än indirekt genom den inverkan det har på tingen. Vad är det som gör att DNA-kedjan konfigurerar sig på ett visst sätt, som leder till att nya anlag bildas? Det är just det som är SKAPELSEN. Ordet skapelse förknippas i äldre religion med Big bang, eller något liknande. Det är i så fall inte mer skapelse än något annat som vi kan se sker varje ögonblick. Skapelsen pågår alltså ständigt och är den målmedvetna uppbyggelse av exergi som karaktäriserar livet. Jag tror det är det som är innebörden i ordvalet hos Jesus: "Jag är sanningen och livet". Darwinismen har visserligen gjort anspråk på denna organisationsförmåga i form av "slumpen" och det naturliga urvalet.  Men på det viset blir det en blind kraft som saknar den potential som det medvetna skapandet innebär. Det kan krävas miljoners miljoners försök innan en blind mutation leder till en förbättring. Dessa blinda försök rensas bort, menar Darwinisterna genom det naturliga urvalet. Det är lika korkat som att säga att om vi tar en container med skrot, skakar om ordentligt, så kommer det fram en ny fin bil, åtminstone någon gång på miljonen. Det kan inte jag svälja. 

Skapelsen är alltså inte lokaliserad till någon viss tidpunkt, utan istället därmed evig. Gud är summan av alla medvetanden, och därför är också du en del av Gud. Man kan då fråga sig om det finns medvetande ute i tomma världsrymden där inget liv tycks existera? Men tomrummet finns i så fall lika mycket här på jorden, som visa igår kring glasskålen. Studerar man materiens innersta delar, upptäcker man att mer och mer kan sorteras bort som "tomrum" och det är bara en illusion att tro att det vi kallar fast substans är verklig och fast materia. Eftersom allt ytterst är tanke, är även rymdens tomrum tanke och medvetande. Medvetandet är istället av en helt annan kvalitet (dimension) som inte är observerbar på samma sätt som den solida materien. Detta brukar jag kalla för Maya - den stora illusionen eller slöjan. Medvetandet är alltså primär medan materien är sekundär och beroende av medvetandets förmåga att upprätthålla materiens struktur. Men egentligen vet vi ju att materia är energi, vilket vikan utnyttja i en atombomb, t.ex. E= mc2. 

Kristendomens Gudsbild ser jag (även Martinus) som anpassad för de människor som den vänder sig till, och som utgår från den föreställningsvärldsom passar dem. Man ser det man vill se, inte det som ÄR. Av historiska skäl har auktoritetstro och fadersgestalter spela ett stor roll och därför tar sig Gudsbilden sådana uttryck. Men Jesus sa ju även: "Det är mycket jag skulle vilja säga er, men ni kan ännu inte bära det". 

Nisse: TACK för ditt svar. Det var omfattande ochinnehållsrikt men jag lyckas inte hitta/förstå svar på mina tillspetsade   - för mig viktiga - frågor. Jag vore dig väldigt tacksam om du kunde precisera dina svar mer till mina konkreta frågor. Jag har för dålig insikt i Martinus (och ditt) tankesätt för att kunna tolka och förstå de svar du givit … åsså är jag ingen ”begåvning”.

Kristendomen, Darwinismen och Evolutionen tycker jag att jag har hyfsad koll på - men som sagt - inte på Martinus Kosmologi. Men jag är nyfiken och intresserad! Mina frågor igen:  Är Gud -enligt Martinus - ett ”väsen” som skapat himmel och jord och människan till sina vbild - som det står i bibeln?

Olov: Ja, Gud är det enda väsen som inte har något makroväsen. Gud utgör summan av allt. Eftersom skapelsen pågår ständigt, så är det givetvis så att jord/himmel är skapade. "Till sin avbild" innebär lätt en förhävelse, genom att man kan förledas tro att vi har en särställning bland andra arter. Det har vi inte. Alla väsen har samma Gudomliga gnista isig, och bär på samma öde. Vi har bara kommit olika långt på vägen.

Nisse: Har ”världsalltet” någonsin skapats? Martinus säger väl att det är evigt? 

Olov: Det skapas ständigt. Därmed är det evigt. 

Nisse: Menar Martinus att det finns EN (1) unik övernaturlig personlig Gud eller menar han att det finns en Gud i form av en ande/livskraft? 

Olov: Övernaturlig är inte ett riktigt ord. Gud är ande/livskraft men också personlig. Det hindrar inte att det finns medhjälpare med vilka vi kan tala. 

Nisse: Vad skiljer Martinus Gudsdefinition från Kristendomens Gudsdefinition?

Olov: Svårt att ge ett täckande svar. Som jag ser det handlar det om ondskans roll i tillvaron och att kristendomen bara ägnar sig åt människans roll. Martinus talar ju om kosmologi. Det får vi nog bena ut vid något möte, genom att tala specifikt om vissa delar.  

Nisse: Åsså några följdfrågor: DNA-kedjans konfigurering. ”Det är just det som är SKAPELSEN”- skriver du. Jag tycker det blir missvisande och vilseledande att användabegreppet ”skapelsen” som du gör. Skapelse för oss vanliga människor i detta sammanhangär det samma som att göra nånting helt nytt - i bästa fall att göra något förnimbartav inget. 

Olov:  Någonting kan inte skapas ur ingenting. Inte ens Gud förmår detta. Allt är frågan om omvandlingar av energier. En ingenjör på Volvo, skapar genom att arrangera materien utifrån sin kunskap om vad som är ändamålsenligt med tanke på tillgängliga resurser. Så gör Gud också. 

Nisse: Det du skriver om skulle jag istället vilja kalla utvecklingsprocesser i ett oändligt kretslopp. 

Olov: Skulle skapelse vara något annat än detta? Det kan jag inte tänka mig.   

Nisse: ” Darwinismen har visserligen gjort anspråk på denna organisationsförmåga i form av"slumpen" och det naturliga urvalet.  Men på det viset blir det en blindkraft som saknar den potential som det medvetna skapandet innebär.” -skriver du. Jag tycker inte det är någon ”blind kraft” … utan det är just kraften hos medvetandet hos allt levande som finns styr det nya som utvecklas(skapas) …och denna kraft skulle man ju om så önskas kunna kalla för Gud. Jämförelsen med möjligheten att ”skaka fram” en bil känns för mig inte relevant. Det tror även jag är helt omöjligt. Men på Evolutionen och Darwinismen tror jag.

Olov: Den centrala tanken är ju detta med om det finns ändamålsenligt medvetande som driver utvecklingen i en viss riktning. En blind slump har inte denna förmåga. Då måste man enligt Darwinismen kosta på sig ett oräkneligt antal misstag innan ett lyckat fall uppkommer, som enligt Darwinismen överlever. Detta enorma antal misslyckanden kan vi inte se i tillvaron, lika lite som vi tror att vi kan göra en ny bil genom att skaka en container med skrot. Tvärtom sker adaptionen hos arter mycket snabbt, t.ex.när en fjäril anpassar sig till en ny omgivning. Vi kan bara inte "se" orsaken bakom den förändringen. Vi kan bara konstatera att det sker. Samma sak återkommer vi till när människan vill "förbättra" DNA (men det är styrt av vårt medvetande och inte blint). Faran ligger i att vi inte kan förutse långsiktiga konsekvenser av sådan manipulation. 

Nisse: Om Martinus och du hävdar att ”Gud är summan av alla medvetanden” och  att ”Gud skall förstås som ett alltomfattande levande väsen synonymt med världsalltet” det har jag inga som helst svårigheter att svälja. Men är Gud något mer? Enligt mina frågor/Funderingar ovan? 

Olov: Gud har två aspekter: Det andliga och det fysiska. Något därutöver har jag svårt att tänka mig. 

Nisse: Näst sista stycket i ditt mail förstår jag fullt ut - tror  jag - och samtycker.

Nisse: När det gäller min JAG-definition så har jag verkligen försökt beskriva såväl jagets kärna som jagets kropp. För att vanliga människor ska förstå JAG-definitionen behöver jag använda mig av för vanliga människor vedertagna definitioner på ord och begrepp. (med Martinus”specialbegrepp” funkar inte pedagogiken.) Min JAG-definition innebär(definitionsmässigt) att ARV och MILJÖ är det enda som påverkar och skapar/formar mig.

Jag vill tro att de flesta kan förstå vad JAG, i MIN definition, menar med ARV och MILJÖ - särskilt som jag har definierat/beskrivit vad jag menar med dessa begrepp.  Om jag skulle försöka inkludera ditt begrepp ”Talang” i min förklaringsmodell så är talangerna man har, en del av arvet-biten. Men det finns förstås massor med andra arvet-bitar - t.ex. storlek på näsa och fötter etc. Om inte kroppen är en del av Jaget. - då vet jag inte!? Sen må den bestå av själskropp, känslokropp och tankekropp också.

Om mina ”åsikter, begrepp och förmågor” inte är en del av jaget - som du skriver - vad är de då en del av? ”Medvetandet som sitter i mitten av allt detta” är givetvis också en del av jaget.

I första delen av min JAG-definition tycker jag mig ha bevisat att någon egentligt fri vilja har vi människor inte - vi är som sagt helt styrda av arv och miljö (enligt min beskrivning/definition) och inget annat. Orsak och verkan-sambandet gäller. Man kan också säga att ödet och slumpen styrt och ställt med mig så jag i alla avseenden är där jag är NU. Detta är den yttersta sanningen - verkligheten. Detta är en deterministisk livssyn …väl!?

Men sen vet jag ju av erfarenhet att jag och de flesta med mig går runt och tror att vi har en - åtminstone relativt - fri vilja (och därmed också ansvar för våra handlingar) och det är bra för mig själv och bra för världen - därför bejakar jag gladeligen denna uppfattning och tillämpar den. … men det är ju de facto en falsk uppfattning av verkligheten - som jag ser den när jag filosoferar. Därför kallar jag den fria viljan för en illusion! Kanske skulle jag kunna kalla mig för ”teoretisk determinist” men inte ”determinist i praktiken”. Förstår du hur jag tänker och menar? Har du några invändningar? Ser du nu efter mina försök till förklaringar några motsatsförhållanden? Ser du möjligheter att enkelt justera i min JAG-definition så den blir i bättre harmoni med Martinus kosmologi?

 Olov: Ja det var en lång fråga. Och jag blir kanske lite osäker på om jag svarar på rätt sak. Men jag gör ett försök. Du får precisera om det verkar "off track".

Själva JAG-känslan är det enda som är evigt i sammanhanget. Evigt betyder oföränderligt och utan egenskaper. Det är bara medvetande, närvarokänsla och ett upplevande "något". Martinus kallar detta för X1 i brist på bättre namn. Detta X1 har till sin hjälp en förmåga att skapa kallad X2. Genom X2 opererar X1 i den värld den för ögonblicket befinner sig. Den har förmågan att vilja, och att påverka sin omgivning. Med dess hjälp skapas sen X3, som är det vi kallar kroppar i vid bemärkelse. Det du kallar arv och miljö, vill jag hellre kalla Karma, men det kvittar. Karmat är ett resultat av tidigare viljeyttringar från X2. Det har en precis uppgift till att forma livsupplevelsen för väsendet X1, emot dess framtida utvecklingsmål. Väsendet skall lära sig de eviga livslagarna om orsak och verkan - att göra gott är detsamma som positiv tkarma, att göra ont är detsamma som negativ karma - Vi väljer och lär oss så småningom dessa kvalitéer genom våra erfarenheter.

I det du skriver kan jag tycka att du blandar samman vilja med karma. Vilja är det som skapar karma I NUET, medan karma är det återvändande resultatet av TIDIGARE viljeyttringar. Väsendet upplever karma som något externt, medan viljan upplevs som intern. Men det är mest en funktion av utvecklingsnivån. För den som är kosmiskt medveten blir det ett och samma, i och med att man då upplever sin eviga natur. Den som känner sambandet gör naturligtvis inget annat än gott, eftersom gott är det man vill uppleva.

Tänk fö. på symbolen på utsidan av tredjetestamentet: En ödebåge faller in mot väsendet, som då reagerar på ettdera av två sätt: Genom förlåtelse skapas gott karma (två händer som skakar hand i ett hjärta)  som reflekteras till att bli gott karma. I symbolenför gamla testamentet sker inte denna förändring utan man ger tillbaka med samma mynt. Det är denna förmåga till förändring av karmat vi menar med frivilja. Arv och miljö är det som faller in och reflekteras. Den fria viljan är det som gör det till en icke-deterministisk process. Orsaken ligger bortom tid och rum i X2 som är helt andlig till sin natur.

Nisse: Jag kom på en nyfråga/fundering inför mina fortsatta studier av Martinus Kosmologi. Kan man säga att Martinus Kosmologi ären slags "Nyandlighet"??? "Newage" ... läste definitionenpå Wikipedia -http://sv.wikipedia.org/wiki/Nyandlighet - och fann vissalikheter. Om inte -vad skiljer?

Olov: Det är mest en språkligfråga. Jag tycker själv inte om att sätta etiketter så här, eftersom det finns vidhäftande associationer som någon kan dra, kring vad det handlar om. Ytterst finns ju bara en verklighet, och vi människor har en förkärlek för att dela ner verkligheteni mindre delar, som alltid innebär motsatsen till holism, att se helheten. Jag vill hellre se det som att alla religioner är en väg till samma mål -upplysning. Det är också fel att säga att en trosuppfattning är mer "rätt" än någon annan, eftersom varje sådan är mest relevant i det sammanhang där det förekommer.

Om man med nyandlighet menar bildningar som tillkommit efter de stora världsreligioner formats, kan man kanske svara ja.

Nisse: I huvudsak håller jag med dig och förstår- tror jag. Att det är en "språklig fråga" det är det ju - men det ärju de facto med språket vi kommunicerar med våra medmänniskor så därför är det ändå intressant att veta mer/veta rätt. "Alla religioner är en väg tillsamma mål - upplysning." skriver du. Låter klokt och vettigt. Följdfråga: Hur ser du då på ickereligiösa livsåskådningar som t.ex. den föreningen Humanisterna (http://www.humanisterna.se/) har? Kan man säga att en livsåskådning som den också är en väg till målet - upplysning - eller?

När det gäller trosuppfattningar menar du verkligen att du tycker att alla är lika rätt ... samtidigt som du säger att det ju ytterst bara finns en verklighet. Borde då inte den trosuppfattning som ligger närmast denna vara mera rätt än alla övriga som ligger längre ifrån ...vissa särskilt väldigt långt ifrån ... eller??? Är det inte så att vi som mer eller mindre tror på Martinus Kosmologi tror att den är mera rätt än en massa andra trosuppfattningar ... eller???

Olov: Språkfrågan handlar alltså mest om vilken betydelse man vill lägga i orden. Personligen gillar jag inte New Age, eftersomdet förknippas med t.ex. Tarot och Astrologi, som jag personligen har lite svårt för. Icke-religiösa riktningar är precis lika mycket som något annat ett sökande efter den enda sanningen. Det är ett nödvändigt steg och rätt för den som utövar sin uppfattning, oavsett om det handlar om Gud eller inte.

Martinus beskriver det här grovt genom att människor i huvudsak går genom tre stadier: Troende (präster, trosbekännelse....) Ateister (maximalt orienterade mot materien), och Andligt medvetna (som egensjälvupplevd verklighet). Ateism är alltså ett naturligt steg i den utvecklingen, som jag själv har upplevt, genom min far och mig själv.

Vad som är rätt är i högsta grad en subjektivfråga. För all andlighet gäller att den kan vara i stort sett vad som helst. Det är tankeskapelser, som formas efter olika väsens önskningar. Jag kan inte hävda att Martinus kosmologi är mer rätt än t.ex. judendomen, men det är heller inte så att eftersom fler är anhängare av judendomen, så är den mer rätt. Rätt och fel avgörs bara i förhållande till individen, i dennes utveckling. Det som känns rätt, är rätt.

Det låter kanske lite mesigt, men skulle fler resonera så, skulle inga religionskrig längre existera. Uppenbarligen är det något fel på en uppfattning som säger "Gud är på vår sida".

Nisse: Hej igen Olov - måste komplettera med en fråga innan jag åker - Se nedan! Ha et så gott! (Frågan saknas tyvärr)

Olov: Det är ju naturligtvis svårt här att säga något generellt. Jag försöker formulera det försiktigt, och i huvudsak, men det finns en överordnad  utveckling som handlar om begreppet "tyngd"i Martinus terminologi. Detta uppfattar jag som en livsupplevelse som är starkt fokuserad på vad våra sinnesorgan berättar för oss om livet. Den delen är den materialistiska. Det finns alltså en utveckling bort från tron som bärare av livsupplevelsen, till det materialistiska/vetenskapliga sättet att se tillvaron. Denna fokusering blir med tiden allt starkare tills människan inte längre förmår tro. Det är en organisk utveckling i själskroppen, som omöjliggör troendet, dvs. en tillit till något som inte direkt kan förnimmas. Konsekvensen blir den vi ser idag i samhället, med allt större fokus på konsumtion och ytlighet. De andliga värdena moral, ansvar, samvete blir alltmer sällsynta. Tänk på direktörsbonusar, t.ex.

Det är alltså frågan om en kulmination i djuriskhet, ett av de sex riken som det levande väsendet passerar. Därefter sker en mättnad och en reaktion mot detta, och människan börjar längta efter andlighet på nytt. Framför allt handlar det då om känslor. Lusten till att uppleva känslornas betydelse växer, och man känner avsmak för det materialistiska sättet att leva. Därmed öppnar man upp för en påverkan som ger utrymme för andliga värden, men som då sker på ett annat sätt än i den tidigare tros-perioden. Det sker då genom intellektuell förståelse, det som är tredje testamentets uppgift. Men givetvis kan den ateistiska passagen hos vissa väsen vara väldigt kort, eller helt utebli. Själv känner jag nog att väldigt få troende har någon förståelse för kosmologin. De ser den snarare som ett hot, som rubbar deras bergfasta tro. Jag har fått våldsamma reaktioner. En kvinna blev ursinnig och sa: "Ska du verkligen ta min barnatro ifrån mig?" när jag nämnde ordet reinkarnation. Det var helt omöjligt att föra någon ytterligare dialog med henne. När kyrkliga människor hör talas om tredje testamentet, går de i regel bara förbi utan att kommentera. De vill inte ens diskutera om det kan vara sant.

Skillnaderna? Det finns en hel bok som bara handlar om det, av Nils Kalen: "Kristendomens hedendom". Som jag uppfattar det är de största skillnaderna Reinkarnation, Karma och uppfattningen av det onda i världen - det Martinus kallar "mörkrets mission".